Katterna fick ofta följa sina ägare till eftervärlden. De mumifierades och begravdes tillsammans.
Ca 1350 f Kr begravdes prins Thutmoses tillsammans med sin älskade katt Ta-Miu (liten jamare). Katten fick en ståtlig sarkofag med inskriptionen ”Själv är jag placerad bland de oförgängliga som finns i himlen. För jag är Ta-Miu, den triumferande.”
Men katter offrades också i stora mängder till gudinnan Bast. Vid utgrävningen av Bast tempel hittades mer än 300 000 mumifierade katter och liknande fynd har gjorts på andra platser. Kattoffer och kattmumier var i det närmaste en industri där katter också föddes upp för att bli offerdjur och med alla tillbehör för balsamering.
I slutet av 1800-talet fraktade mängder av djurmumier, de flesta katter, till England där de maldes ner och användes som gödning i jordbruket.
Även om solguden Ra i gamla skrifter kallades ”den stora hankatten” så är det främst kvinnliga gudar som förknippas med kattdjur och som ofta avbildas med katthuvuden. Krigsgudinnan Sakhmet avbildades med lejonhuvud. Också Bastet började som krigsgudinna med lejonhuvud men fick med tiden en mjukare framtoning och avbildades som en katt eller en kvinna med katthuvud. Hon var fortfarande faraos beskyddare men också gudinnan för fruktbarhet och barnafödande. Hon skyddade också mot sjukdomar och onda andar. Bastet hade sin egen stad Bubastis som centrum för dyrkan av gudinnan och här firade man varje år med en överdådig religiös festival, fylld av blommor, musik och dans.
